Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Det är inledningen på en dikt av Edith Södergran som jag känner passar in på mig själv. Speciellt med tanke på allt jag läst.
Inför min kommande C-uppsats så har jag läst på om forskning och liknande om tatueringar med inriktningen tatueringar på kvinnor.
Min slutsats är att jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är född in i det som kallas kvinnlighet men tittar man på de normer som finns inom tatueringskonsten så säger mycket där att jag inte är en kvinna. En kvinna kan ta större tatueringar. Så länge de är kvinnliga. Inom tatueringskonsten så betyder detta att det ska förekomma vackra blommor, söta djur, mjuka linjer och helst pastellfärger.
Det enda som passar in på mig är mjuka linjer på min svartvita tecknade tjej på min vänstra överarm. Min lieman på högerarmen är så okvinnlig det går.
Men jag är hellre ett neutrum och är mig själv.
Kommentarer
Trackback
